Kapitel 68
2013-12-08 'Trött?'
Dagen efter att Adrian kommit är julafton och trots att jag väldigt sällan går i kyrkan så är det något speciellt med att gå i kyrkan just på julafton. Jag försöker förgäves få med mig hela familjen, men det slutar med att jag bara får med mig mamma. Första gången jag gick till kyrkan på julafton var bara året innan, det året jag konfirmerade mig. Visst hade jag såklart varit i kyrkan innan, men aldrig just på julafton, och nu har jag bestämt mig för att jag ska försöka gå varje år.
Ett par timmar senare på dagen sitter jag, med alla i min lilla släkt, och har precis öppnat den sista julklappen. Jag är väldigt nöjd med mina presenter, både de jag fått och de som jag gett bort. Speciellt nöjd är jag med min present till Emma, med lite hjälp av några kontakter och människor som känner andra människor så har jag sett till att hon ska få spela in sin låt. På riktigt. I en studio. Om hon sen väljer att gå med den som en demo till någon vet jag inte, men jag vill ge henne chansen att kunna uppfylla en dröm som hon alltid haft. Minst lika länge som vi har varit kompisar har hon velat göra något inom musiken, hon går en musiklinje på gymnasiet och utöver det går hon på piano, gitarr och kör ett par gånger i veckan. Jag kan vara lite partisk, men jag tror verkligen på henne. Hon har en fantastisk röst och hon kommer, om hon nu bestämmer sig för att försöka, att komma långt.
Min present som jag fått av Emma är nog nummer ett i ''få-högen'', en klocka. Hon skrev till och med en liten lapp där det stod att jag skulle använda klockan och sluta komma för tidigt hela tiden, hon tycker tydligen att jag är på tok för tidig. Phft, bara för att jag hellre kommer en timme tidigt än fem minuter sent. Det är normalt!
Min familj är väldigt liten, så trots att alla tittar på när någon öppnar och därför bara öppnar ett paket i taget så är klockan inte mer än fem när alla paket är utdelade och öppnade. Med enbart mig, min mamma, min pappa, min lillebror, min mormor, min morfar, min farmor, min moster och min mosters man så tar det inte så lång tid. När man dessutom inser att de enda som saknas är Sandra och hennes familj så inser man hur extremt liten släkt jag har. I alla fall om man jämför med typ Emma som har skilda föräldrar och redan innan det dubbelt så stor släkt som mig. Nu är de nog fyra gånger så många, minst.
''Trött?'' frågar Erik retsamt när jag gäspar stort.
''Inte alls.'' svarar jag och gnuggar mig i ögonen. ''Skulle bara kunna somna stående typ.''
''Jag fattar inte hur du kan vara så trött.'' säger han och gör en konstig min. ''Du har inte gjort något alls idag.''
''Jag har gjort mer än dig, så det så.'' fnyser jag.
''Okej.'' säger han sarkastiskt. ''Som vadå?''
''Jag var i kyrkan, du har inte ens lämnat huset.'' påpekar jag.
''Men det räknas inte, man sover ju i kyrkan.'' flikar morfar in och får snabbt en 'high-five' av Erik. ''Det vet ju alla.''
''Man kan ju inte sova i kyrkan.'' utbrister jag förfärat.
''Klart man kan.'' hävdar morfar.
''Det är klart, du sover ju överallt.'' säger jag retsamt och blir sekunden efter dödad med blicken.
''Det är du som säger att du sover överallt.'' svarar han surt.
''Japp.'' säger jag, dels för att inte reta upp honom mer och dels för att jag säger att jag är trött minst tjugo gånger om dagen.
Morfar sträcker lite på sig och Erik skakar snabbt på huvudet åt honom innan han snor åt sig en knäck och smiter iväg mot sitt rum för att dumpa alla presenter. Själv plockar jag upp en av nötkakorna som jag och mormor alltid bakar till jul och lutar mig tillbaka i soffan för att försöka hålla mig vaken ett tag till.
Drygt ett och ett halvt dygn senare befinner jag mig i en bil på väg mot Landvetter. Jag, Adam, Adrian och Sara är nämligen på väg för att hämta upp Caitlin från flygplatsen. Först var det tänkt att bara Sara och Adrian skulle åka, men jag ville också följa med och då var såklart Adam också tvungen att komma. Mitt humör är på topp, precis som alla andras, och hela bilen nästan skakar på grund av volymen på julmusiken som dånar ur högtalarna. Alla sjunger med, vissa lite mer falskt än andra. Jag börjar misstänka att Adam är tondöv, och att det går i släkten. Ingen av de sjunger vidare bra.
''Okej, okej.'' skrattar Sara och skruvar ner volymen. ''Nog för att jag älskar hög musik men jag tror inte att hela flygplatsen vill höra på vår musik.''
''Klart de vill.'' protesterar Adam och Adrian i kör medan jag bara skrattar.
Vi är lite tidiga, Caitlins flyg landar inte förrän om tjugo minuter och sen ska hon gå igenom säkerhetskontroller och allt, så vi slår oss ner på ett kafé. Klockan har redan passerat lunch men vi har inte ätit något eftersom vi har åkt bil så alla beställer varsin gigantisk macka som vi snabbt mumsar i oss innan vi går mot ankomsthallen. Efter att ha spanat efter henne i nästan en kvart så får Sara syn på henne, hon ropar och Caitlin vänder snabbt på huvudet. Caitlin spricker upp i ett stort leende och jag kan svära på att hon hade börjat springa om det inte vore för väskan hon släpar på. När hon når fram till oss gör hon något som jag tror att alla blir lite förvånade av, hon går förbi Adrian och kastar sig istället över mig.
''Gosh honey, jag har saknat dig så, så, så, så himla mycket!'' utbrister hon och kramar om mig hårt. ''Det känns som om vi inte träffats på år!''
''Aw, darling.'' svarar jag. ''Jag har saknat dig med.''
''Inte för att förstöra något eller så, men kommer du ihåg mig?'' frågar Adrian torrt. ''Din pojkvän?''
''Såklart ajg känner igen dig älskling. Men jag träffade dig bara för ett par dagar sedan och jag har inte träffat min bestie på år.'' svarar hon skrattande, fortfarande med armarna runt mig.
Efter ett tag släpper hon mig, trots att jag egentligen inte vill släppa min bestie så låter jag henne hälsa på alla. Vi börjar sedan långsamt gå mot utgången, Caitlin hävdar att hennes ben känns som spaghetti efter att ha varit stilla så länge och ingen riktigt vågar säga emot henne. Till slut når vi utgången och väl utanför dörren tittar sig Caitlin nyfiket omkring.
''Wow.'' säger hon tyst och jag undrar för mig själv vad det är som skulle kunna vara imponerande med en stor parkering. ''Så mycket snö.'' fortsätter hon, och då minns jag. I Atlanta blir det kaos om det snöar överhuvudtaget, skolor stängs och människor kan inte ta sig till sina jobb.
''Nah, det kommer komma mer.'' påpekar jag och rycker lätt på axlarna, tjugo centimeter är faktiskt inte så mycket.
''Men det är iskallt.'' utbrister hon. ''Det måste vara, typ, under noll.''
''Ja, jag antar att det är minus tolv eller något.'' svarar Adam enkelt.
''Minus tolv?'' utbrister Caitlin.
''Honey, de använder inte Fahrenheit här, de använder Celsius. Det är ungefär tio.'' säger Adrian och lägger samtidigt armen om hennes axlar.
Efter ett tag hör man Caitlins röst säga ett litet 'oh' och det är som signalen för att hon har fattat.
Vill du läsa novellen med engelska dialoger? Klicka här!
